PCAP-pekskärm

Struktur för pekskärm

Sensorstruktur för projicerade kapacitiva pekskärmar

I stället för den vanliga ITO-beläggningen finns det också möjlighet att använda en rutnätsformad, tvåskiktad konstruktion av blytrådar.

De båda skikten bildar tillsammans ett elektroniskt fält, där det ena skiktet fungerar som X-axel och det andra som Y-axel. På grund av den direkta anslutningen mellan ytan (vanligtvis glas) och sensorn projiceras kontakten direkt på det elektriska fältet. Detta avlägsnar laddning från kretsen och resulterar i en förändring av kapacitansen mellan elektroderna.

Denna förändring kan därför mätas exakt med hjälp av X- och Y-koordinaterna, varigenom även flera kontaktpunkter kan definieras exakt. Det finns i princip två möjliga detekteringsmetoder:

• Ömsesidig kapacitans
• Självkapacitans

I regel använder pekskärmar med projicerad kapacitiv (PCAP) den ömsesidiga kapacitansmetoden, som registrerar flera beröringar på skärmen med en enda skanning och därför är multi-touch-kompatibel.

System med ömsesidig kapacitans har en mycket högre densitet av interpolerbar elektrodinformation än system med självkapacitans, vilket möjliggör mer exakt beröringsigenkänning.

Men på grund av den motkapacitet som krävs för mätningen kan de vanligtvis bara användas med bara fingrar och endast mycket dåligt med handskar eller proteser.

Självkapacitanssystem arbetar däremot med egenkapacitans. Denna metod gör det också möjligt att mäta beröringspunkter med handskar, men gör det betydligt svårare att styra med multi-touch.

Med självkapacitansmetoden för multi-pads kan styrenheten bestämma varje elektrod individuellt, men implementeringen av multi-touch-funktionen är problematisk, särskilt med större skärmdiagonaler.

Den ömsesidiga kapacitansmetoden är därför generellt att föredra för projicerade kapacitiva pekskärmar.

Jämförelse mellan självkapacitans och ömsesidig kapacitans